|
|
|
Detta är en preliminär provsida,
som uppdateras efterhand
|
|
Mispel (tysk mispel)
Mespilus germanica
Obs! Ej att förväxla med ’mistel’
En: Medlar, common medlar
No: Ekte mispel, Da: Mispel
Ty: Mispel, Echte Mispel, Fr: Néfle, commune
Ursprung & förekomst
Ursprungligt utbredningsområde något osäkert, men troligen från sydöstra Balkan och Mindre Asien till Iran. Började odlas för sina frukter kring Kaspiska Havet för kanske 3 000 år sedan. Anses ha kommit till det antika Grekland ca. 700 år f.Kr. och till Rom omkring 500 år sedare. Odlades under medeltiden i Central- och Sydeuropa, under 16- och 1700-talen även i England. Men i Europa idag saknar den nästan helt betydelse som annat än prydnadsträd, den finns dock kvar här och där förvildad och/eller som rester av gamla odlingar. Endast i ett mindre område i Spanien (Valencia), samt i sydvästra Asien (bl.a. Azerbajdzjan) finns idag större odlingar.
Beskrivning & användning
Tornig buske eller ett litet träd sällan över 5 m. Frukten är en sorts äppelfrukt (se äpple >>), men till skillnad från äpplen och päron, m.fl. öppnar den sig i toppen vid mognad varvid det bildas en fördjupning omgiven av de långa foderbladsresterna. Hos vildformer är frukten 2–3 cm i diameter, hos odlade kan de vara betydligt större. Fruktköttet är hårt, strävt och surt, men efter frost eller en längre tids lagring blir det ätbart. Fruktköttet blir då mjukt och brunaktigt (som övermogna äpplen, vilket ser oaptitligt ut för den ovane) och får en äppelmosliknande smak. Används (användes) mest till sylt, gelé och marmelad. Man kan också göra ’medlar cheese’ (medlar curd), d.v.s. blanda med ägg och smör till ett bredbart pålägg.
| |
Tysk mispel. Toscana
Frukt i genomskärning. Tyskland
|
|
|
<< Överst på sidan
|
|
Japansk mispel
Eriobotrya japonica
En: Loquat (Japanese medlar, Japanese / Chinese plum)
No: Japansk mispel, loquat, Da: Loquat, japansk mispel
Ty: Japanische Wollmispel, Fr: Néfier du Japon, bibacier
Ursprung & förekomst
Härstammar troligen från sydöstra Kina, men har länge funnits i odling och spritts till andra delar av sydöstra Asien. Som mest intensivt odlades den i Japan, där den funnits i minst 1 000 år. Den beskrevs vetenskapligt av Carl Peter Thunberg (i Flora Japonica 1784), som vistades i Nagasaki från augusti 1775 till november 1776. En annan känd resande botaniker, Joseph Banks, förde hem japansk mispel till Kew Gardens år 1787, men det finns uppgifter om att den redan då funnits i några år i växthus i Paris. Spreds i medelhavsländerna under 1800-talet och så småningom till subtropiska delar av Nord- och Sydamerika. Odlas numera i de flesta länder med lämpligt klimat, både som trädgårds- och parkträd och i större skala. Ibland förvildad, bl.a. i Centralamerikas högländer.
Beskrivning & användning
Ett städsegrönt medelstort träd, upp till ca 10 m högt, med 15–20 cm långa blad. Speciellt är att den blommar på hösten och sätter frukt på våren. Bilden från Marocko har tagits i månadsskiftet mars-april.
Frukten är 4–5 cm i diameter, rund, oval eller något päronformad, brungul eller gulorange, med ett tunnt, men ganska segt skal. Innehåller en eller flera stora mörkbruna, blanka frön. Stötkänslig och därför ofta fläckig, men det behöver inte inverka på smaken. Äts vanligen färsk, gärna i fruktsallader, men det sega skalet bör först avlägsnas. Används också i pajer, till sylt och chutney, och till alkoholhaltiga drycker.
| |
Mogna frukter. Marocko
Toscana
|
|
|
<< Överst på sidan
|
|
Azarolhagtorn
Crataegus azarolus (Crataegus aronia)
Ej att förväxla med acerola=barbadoskörsbär >>
En: Azerole (azerole hawthorn), Mediterranean medlar
No: Norska, Da: Azerol-hvidtjørn
Ty: Azaroldorn, Welche Mispel, Azarol-Apfel
Fr: Azérole, épine d’Éspagne
Beskrivning
Förekommer i medelhavsområdet och Mellanöstern, delvis förvildad. Har förr odlats allmänt för sina frukter, men så sker i allt mindre utsträckning och den är på väg att helt försvinna som kulturväxt.
En taggig buske eller litet träd, 4–12 m högt. Frukten är äppellik med liten ”krona” av foderrester. Den är 1,5– 2 cm i diameter och färgen är gul eller orange, ibland nästan röd. Äppelliknande sötsur smak och används mest till sylt och marmelad.
| |
Bildtext
|
|
|
<< Överst på sidan
|
|
Nypon
Ros, Rosa spp.
En: Rose hip, rose haw
No: Nype, Da: Hyben
Ty: Hagebutte, Hägen, Rosenäpfel, Fr: Cynorrhodon
Beskrivning
Rosa är ett stort släkte med över hundra arter spridda från Nordafrika och Europa över Asien till Nordamerika. Av odlade förädlade sorter finns tusentals.
Frukten, nyponet, är egentligen en skenfrukt, bestående av den urnformade blombottnen. De egentliga frukterna är de små håriga nötterna inuti. Nypon kan variera i storlek, form och färg. De är röda hos flertalet arter, men kan växla från gult till mörklila och svart.
Endast ytterhöljet är ätligt. Äts normalt inte färsk, utan används till soppa, gelé, marmelad, te eller vin, i bl.a Österrike, Ungern och Rumänien till brännvin. Ur fröna kan pressas olja, som används i hudkrämer. Rosenolja, som används inom parfymindustrin, kommer dock inte från frukterna, utan utvinns ur kronbladen.
Många arter har användbara nypon och olika arter nyttjas i olika delar av världen. I Sverige odlas nyponros (Rosa dumalis) och äppelros (R. rubigosa) i liten skala för framställning av bl.a. nyponsoppa, men även stenros (R. canina) och vresros (R. rugosa) kan användas.
| |
Nypon. Uppland.
Uppskuret nypon visande de
egentliga frukterna inuti.
|
|
|
<< Överst på sidan
|
|
Björnbär
Rubus spp. (Rubus fruticosus coll.)
’coll.’ innebär det är ett samlingsnamn för flera arter.
En: Blackberry (bramble)
No: Bjørnebær, Da: Brombær, Ty: Brombeere, Fr: Mûre, mûron (björnbärsbusken: ronce commune)
Ursprung & förekomst
Björnbär är ett samlinganamn för en rad snarlika arter och hybrider spridda i tempererade delar av världen, vilda eller förvildade. Bara i Sverige finns minst ett 30-tal vildväxande arter. Invasivt ogräs i exempelvis Nya Zeeland, Australien och delar av Sydamerika där den inte förekommer naturligt. Odlas både som trädgårdsväxt och kommersiellt. Mexiko är den största producenten.
Beskrivning & användning
Halvbuske med upprätta, bågböjda eller nedliggande 2–3 m långa årsskott försedda med talrika taggar. Bildar ofta ogenomträngliga snår och kan bli ett svårt ogräs. Vita eller blekrosa blommor i klaseliknande samlingar. Frukten är egentligen ett fruktförband av små stenfrukter. Mognar från rött till svart (omogna ”gröna frukter är röda”). Skiljer sig från hallon genom att de inte lossnar från blomaxeln. Används färska eller till sylt och saft.
Björnbärshallon
Rubus Björnbärshallon-Gruppen
En: “Blackberry-raspberry hybrid”
Hybrider, ofta komplexa sådana, mellan björnbär och hallon.
Några exempel:
Loganbär Rubus x loganobaccus
En: Loganberry
En korsning mellan en björnbärsart (R. ursinus) och hallon, som uppkom spontant i en odling i Kalifornien på 1880-talet. Namngiven efter odlaren John Harvey Logan.
Boysenbär
En: Boysenberry
Korsning loganbär x björnbär x hallon som uppkom i Kalifornien på 1920-talet och namgivits efter trädgårdsmästaren Rudolf Boysen. Liknar vanliga björnbär, men är större och med fler delfrukter.
Taybär, tayberry
En: Tayberry
En hallon-björnbärskorsning som skapades i Skottland i slutet på 1970-talet och fått namn efter floden Tay.
| |
Vildväxande björnbär. Toscana
Björnbär, varav en genomskuren, jämfört
med hallon. I motsats till hallon lossnar
normalt inte björnbär från blomskaftet och
blir därför inte ihållig.
|
|
|
<< Överst på sidan
|
|
Hallon
Rubus idaeus
En: Raspberry (uttalas: raz-berry)
No: Bringebær, Da: Hindbær, Ty: Himbeere, Fr: Framboise
Beskrivning
Förekommer i Europa, norra Asien och Nordamerika. (Den amerikanska underarten R. idaeus strigosus betraktas ibland som en egen art.) Det är en halvannan meter hög halvbuske med taggiga årsskott. Frukten, egentligen en fruktsamling, är vanligen röd, men gulvita former (f. chlorocarpis) förekommer. Vid mognad lossnar frukten lätt från blomaxeln (i motsats till fallet hos björnbär). Äts färska eller används till saft och sylt.
Hallon började odlas i England på 1500-talet. Dagens trädgårdshallon (Rubus Hallon-Gruppen) är förädlade sorter, i några fall hybrider mellan vanliga hallon och närståenda amerikanska Rubus-arter. Hösthallon (Rubus Hösthallon-Gruppen) är hybrider, ofta komplexa sådana, som bär frukt på hösten fram till det blir frost. Få odlade hallon kan i smak mäta sig med vildplockade. Största producentländer är Ryssland, Polen och USA.
Blåhallon (salmbär), R. caesius
En: Dewberry (European dewberry)
Förekommer i Europa och Asien från Irland till västra Kina. Förvildad i delar av Nordamerika och Argentina. Förväxlas ofta med björnbär, som den liknar till växtsättet. Sammansatta blådaggiga frukter, men färre och större delfrukter än björnbär och hallon, därtill utvecklas ofta bara få delfrukter. Kallas salmbär (psalmbär) på Gotland, där saffranspannkaka med salmbärssylt är en specialitet.
Åkerbär, R. arcticus
En: Arctic bramble, Arctic raspberry, Am. ibland: nagoonberry
Circumpolär utbredning. En flerårig ört, ca 20 cm hög, med röda blommor. Mycket välsmakande röda-purpurröda frukter, som äts färska eller används till sylt, gelé, likör m.m.
Allåkerbär (R. arcticus ssp. x stellarcticus) är en odlad hybrid mellan europeiska åkerbär (ssp. arcticus) och alaskaåkerbär (ssp. stellatus).
Vinhallon, R. phoenicolasius
En: Japanese wineberry, wineberry, wine raspberry
Härstammar från Kina, Korea och Japan. Införd som prydnadsväxt i Europa och Nordamerika, där den förvildats och ställvis blivit ett invasivt ogräs. Karaktäristiskt är att den omogna frukten omsluts av foderbladen som är klädda med röda klibbiga hår. Den mogna frukten är orange eller röd och liknar vanliga hallon. I Nordamerika plockas de ofta vildväxande och används på samma sätt som hallon och björnbär.
| |
Hallon i trädgårdsodling.
Katrinetorp, Skåne.
Trädgårdshallon. Svenskodlade.
|
|
|
<< Överst på sidan
|
|
Hjortron
Rubus chamaemorus
En: Cloudberry
No: Multe (bokmål), molte (nynorsk), Da: Multebær
Ty: Moltebeere, Fr: Plaquebière
Ursprung & förekomst
Circumboreal, d.v.s. förekommer i den tempererade zonen runt hela norra halvklotet. Växer på fuktig mark, gärna myrar och mossor. Hotad i delar av utbredningsområdet (bl.a. Brittiska öarna, Tyskland) till följd av utdikningar och torvtäkt. Skörd nästan enbart från vilda bestånd, men sedan 1990-talet sker försöksodlingar i samarbete mellan Skottland och de nordiska länderna.
Beskrivning & användning
En flerårig ört, som blir 20–30 cm hög, med njurformade 5–7-flikiga blad. Stora, vita, enkönade blommor. Frukten är från början röd, men blir orangegul vid full mognad. Hjortronet är egentligen ett fruktförband av små stenfrukter. Har använts som föda sedan ”urminnes tider” tider. Äts vanligen färsk eller används till sylt, men traditioner varierar. I Finland har man gärna hjortron till s.k. kaffeost (brödost, leipäjuusto). Eskimåer blandar hjortron med säl- eller renfett och socker, alternativt med fisk, matfett och socker.
I nordliga trakter, där få andra frukter växer, är hjortron en viktig C-vitaminkälla. Redan vikingarna lär ha känt till att hjortron skyddar mot skörbjugg, även om de inte visste varför.
| |
Hjortron. Abisko
|
|
|
<< Överst på sidan
|
|
Jordgubbe
Fragaria x ananassa
Kallades förr ananassmultron (ej att förväxla med ’ananasgubbar’)
En: Strawberry, garden strawberry
No: Jordbær, hagejordbær, Da: Jordbær, have-jordbær
Ty: Erdbeere, Gartenerdbeere, Kulturerdbeere, Fr: Fraise, fraise de jardin
Ursprung & förekomst
En hybrid, som uppkom i Bretagne, Frankrike, på 1750-talet genom korsning mellan jättesmultron från Chile och scharlakanssmultron från Nordamerika (se nedan om smultron >>). Hybriden har senare korsats med parksmultron och ibland med andra smultronarter.
Tidigare var det främst skogssmultron och parksmultron som odlades för sina frukter, men under 1700-talet ersattes de av den nya hybriden. Jordgubbar odlas idag i nästan hela världen i lämpligt klimat med Kina och USA som de i särklass största producenterna.
Kom till Sverige i slutet på 1700-talet och kallades då ananassmultron. Namnet ’jordgubbe’, som är belagt sedan 1630-talet, användes då för det vi idag kallar parksmultron. Först mot mitten av 1800-talet började jordgubben överta parksmultronets gamla namn.
Anm: Varför ’gubbe’ och inte ’bär’ som i danska och norska? ’Gubbe’ anses komma av ett gammalt dialektalt ord för knöl eller liten klump. Lokalt har ordet ’jordgubbe’ även använts för potatis.
Beskrivning & användning
En flerårig ört. Själva jordgubben är en skenfrukt, som består av den uppsvälda blombotten. De egentliga frukterna är små nötter; de små gula prickarna på jordgubbens yta. Jordgubbar äts färska och används till saft, sylt och smaksättning av bl.a. glass och yogurt.
Jordgubbsallergi är ganska vanligt och förefaller vara kopplat till den röda färgen. Vita jordgubbar saknar det allergiframkallande proteinet och kan därför normalt ätas av jordgubbsallergiker, men de är inte lika smakrika. Produkter med artificiell jordgubbsarom saknar också det allergiframkallande proteinet.
’Hallongubbar’ |
|
’Ananasgubbar’ |
| Dessa är inte hybrider med vare sig hallon eller ananas, utan framodlade varianter av ”vanlig” jordgubbe. |
Smulgubbe
Fragara x vescana
Korsning mellan jordgubbe och smultron (F. x ananassa x vesca). De smakar ungefär som smultron, men är något större. Dock inte tillräckligt stora för att vara kommersiellt konkurrenskraftiga, varför odling endast sker i liten skala. Eftersom jordgubbar och smultron har olika kromosomtal kan de inte korsas på naturlig väg och ge fertil avkomma, varför korsningen åstadskommits genom att på konstgjord väg ta fram smultron med extra kromosomer.
| |
Jordgubbar på marknad i Marocko.
Jordgubbar. Sverige
|
|
|
<< Överst på sidan
|
|
Smultron, skogssmultron
Fragaria vesca
En: Wild strawberry, woodland strawberry (som odlad: alpine strawberry)
No: Markjordbær, Da: Skov-jordbær
Ty: Wald-Erdbeere, Fr: Fraise des bois
Ursprung & förekomst
Vildväxande i stora delar av Europa och norra Asien.
Arkeologiska fynd visar att de använts av människan under mycket lång tid, troligen ända sedan de första människorna kom till Europa. Började odlas i det antika Persien och bruket spreds via sidenvägen såväl österut som till Europa. Lovordades av diktare i gamla Rom. Odlades allmänt i Europa från medeltiden och fram till mitten på 1700-talet, då den efter hand ersattes av jordgubben med sina större frukter (se ovan >>). Smultron odlas fortfarande i mindre skala både som prydnadsväxt och för sina välsmakande frukter (skenfrukter om man skall vara petig). Viss kommersiell plockning av vildväxande smultron förekommer också, framför allt i Turkiet, varifrån det sker en ganska omfattande export.
Beskrivning &användning
En upp till 20 cm hög flerårig ört. Trefingrade blad med ovala, sågtandae småblad. Smultronet är en skenfrukt, som består av den uppsvullna blomaxeln. De egentliga frukterna är små nötter; de små knopparna på smultronets yta. Används på samma sätt som jordgubbar.
Månadssmulton (F. vesca var. semperflorens) är en odlad form av smultron som blommar och sätter frukt flera gånger per säsong.
Fler smultronarter:
Det finns ett dussintal smultronarter spridda i både gamla och nya världen. Några exempel:
Backsmultron, nejkon, hattbär, F. viridis
En: –
Växer i Europa och Centralasien. Finns i Syd- och Mellansverige, framför allt på Öland och Gotland.
Parksmultron, F. moschata
En: Musk strawberry, hautbois strawberry
Vildväxande i Centraleuropa och även i Sverige, delvis säkert förvildad. Var tidigare vanlig i odling, men har från 1800-talet nästan helt ersatts av jordgubbar. I Sverige kallades den förr ’jordgubbe’, ett namn som under 1800-talet övertogs av dagens jordgubbe.
Jättesmultron, F. chiloensis
En: Beach strawberry, Chilean strawberry
En av de två moderarterna till dagens jordgubbe. Härstammar från den amerikanska stillahavskusten från Chile till Alaska och Hawaii. Känd för sina stora frukter. Den fördes till Europa på 1700-talet av Amédée-François Frézier.
Scharlakanssmultron, F. virginiana
En: Virginia strawberry, Am: Wild or common strawberry
En av moderarterna till dagens jordgubbe. Härstammar från norra USA och Kanada.
Skensmultron
Potentilla indica (Fragaria indica)
En: Mock strawberry
Härstammar från norra Indien och Kina. Odlas som prydnadsväxt i Europa och ibland förvildad, bl.a. på Madeira. Invasive bl.a. i delar av USA och på Réunion. Gula blommor och små smultronliknande frukter, som är ätliga, men nästan helt smaklösa.
| |
Röda och vita smultron från
en trädgård i Skåne.
Smultron till salu i Berlin.
|
|
<< Överst på sidan | Nästa sida: Brakvedsväxter >>
Allmän info
|
Samtliga foto, om ej annat angivits, copyright © Etienne Edberg
All photos, unless otherwise stated, copyright © Etienne Edberg
|
|
Denna sida har producerats av Etienne Edberg NATURINFO & FOTO AB
Copyright © Etienne Edberg
info(at)ee-naturinfo(punkt)se
|
Denna sida uppdaterades senast 2019-12-04
|
