|
|
|
Detta är en preliminär provsida,
som uppdateras efterhand
|
|
Banansläktet Musa
Släktet Musa, med ett 70-tal arter, är spridd från Indien till södra Japan, östra Australien och västra Stilla Havet. Störst är Musa ingens på Nya Guinea, som också är världens största ört (upp till 15 m hög med 5 m långa blad och en stamdiameter på nära 90 cm). Bananblommorna pollineras av fladdermöss (arter med hängande blomställningar) eller solfåglar (upprätta blomställningar). Av odlade sorter finns två huvudtyper: matbananer och fiberbananer.
Den viktigaste fiberbananen är manillahampa (Musa textilis) som kommer från Filippinerna och några av de Indonesiska öarna. Fibrerna, som på mekanisk väg frigörs ur bladslidorna, tål både sött och salt vatten och används främst till tågvirke för marint bruk, men även till tepåsar, säckar och inneväggar till japanska hus. Andra textilbananer är basjoohampa (M. basjoo) från japanska Ryukuöarna och kantonhampa (Musa textilis x balbisiana).
Att få ett grepp om matbananerna är svårt eftersom de funnits som kulturväxt under mycket lång tid.
| |
Karaktäristiska bananblad, i detta
fall hampabanan (Musa textilis).
|
|
|
<< Överst på sidan
|
|
Banan (silverbanan)
Musa x paradisiaca (Musa x sapientum)
& Ädelbanan, Musa acuminata
Musa Matbanan-Gruppen
En: Banana (dessertbanan), plantain (avser vanligen kokbanan)
No: Banan (se rutan läst ner >>), Da: Banan, Ty: Banane , Fr: Banane
Span: Platano, banana
Ursprung & förekomst
Troligen blev den kulturväxt på Malackahalvön, där den förmodade ursprungssorten växer vild. Vid okänd tidpunkt spreds den vidare i södra Asien och till de sydöstasiatiska öarna. Av tidiga polynesier fördes den till Stillahavsområdet. Till Madagaskar och Afrika kom den troligen med arabiska handelsmän. I början på 1400-talet fördes den med portugiser till Kanarieöarna, varifrån den på 1500-talet fördes vidare till Sydamerika. Av indianerna spreds den så snabbt över kontinenten att den kom före conquistadorerna och man trodde därför länge att bananen hade sitt ursprung i den Nya Världen.
Odlas idag i hela den tropiska världen och i många subtropiska områden. Bananen är en av världens viktigaste grödor, i tropikerna nog den allra viktigaste. Någon har räknat ut att om alla bananer som odlas under ett år läggs på rad skulle de nå 2 000 varv runt jorden. (Kommersiellt odlade, vad som odlas för eget bruk är svårt att uppskatta.) Största producenter är Indien (ca 20%), Uganda och Kina, men i dessa och många andra länder konsumeras huvuddelen i det egna landet. Största exportörer är Ecuador, Costa Rica och Columbia. I Sverige är det den mest köpta frukten före äpple och apelsin och i snitt äts 100 bananer per person och år.
2 000 varv runt jorden varje år...
Ädelbanan (Musa acuminata) på Malackahalvön anses ligga till grund för alla odlade banansorter. Frukterna hos urspungsformen är fulla av frön, har mycket lite fruktkött, och är därför ointressanta som matbananer. Däremot används bladskivor som omslagspapper, till matlagning, taktäckning m.m. Där den vilda banansorten M. balbisiana växter, korsades den med ädelbanan, som gav större torktålighet, frukter med stärkelse, mindre socker och högre halt C-vitamin. De mest lyckade hybriderna satte frukt utan befruktning och var honsterila och har legat till grund för vidare förädling. Eftersom frukterna hos kulturbananer saknar frön förökas de vegetativt med rotskott.
Kanariebanan eller kinesisk dvärgbana, som odlas på bl.a. Kanarieöarna och Madeira, hör till en grupp s.k. cavendishbananer, som utvecklats ur triploida ädelbananer utan inkorsning av andra arter. Den går ofta under namet M. cavendishii eller M. nana, men eftersom det inte är en hybrid bör den heta M. acuminata.
Beskrivning & användning
Bananplantan är en stor palmliknande ört där stammen är bildad av de tätt sammanhållna bladslidorna. Bladen är från början hela, men blir mer eller mindre flikiga i blåst. De bananer vi äter hemma är gula vid mognad, men det finns banansorter som är gröna eller rödaktiga vid mognad.
Av matbananer finns hundratals olika sorter, som kan indelas i två huvudgrupper: dessertbananer och kokbananer (mjölbanan, matbanan, pisang). Dessertbananer är söta sorter, vanligen lättskalade, som oftast äts färsk, men de kan också tillagas i ugn eller stekpanna. Kokbananer är sällan lättskalade, de har torrt och fast kött med kärvare smak och de äts alltid tillagade. Kokbanan är ett viktigt födoämne i många tropiska områden, men förekommer sällan eller aldrig i världshandeln.
| |
|
| Grillade bananer och kassava till salu på trottoaren i centrala Arusha, Tanzania |
| |
Bananstock med blomma i spetsen.
Madeira
Hur man håller en banan enligt Das
Obst der Tropen (1900). Tips för
den som inte vet...
Flera olika banansorter på marknad i
Mto wa Mgu, Tanzania.
Kallas “Elephant tusk banana” på grund
av sin storlek (över 30 cm) och form.
Tanzania
|
|
|
<< Överst på sidan
|
|
Fehibanan
Musa troglodytarum
En: Fe’i banana (fei banana, fehi banana)
Fr: Fe’i
Ursprung & förekomst
Fehibananen odlas på öarna i Stilla Havet, från Moluckerna och Nya Guinea i väster till Polynesien och norrut till Hawaii. Det är en kulturprodukt, vilket framgår bl.a. av att den sätter frukt utan befruktning. (Hanblommorna är dessutom sterila.) Härstammar möjligen från Musa maclayi på Nya Guinea och Solomonöarna, men den skulle också kunna vara en hybrid mellan flera i området förekommande arter. Den har odlats i över 2 000 år på Marquesöarna och i ca 1 200 år på Tahiti.
Beskrivning & användning
Till skillnad mot vanliga bananer växer bananstocken uppåt, vilket föranledde 1600-tals botanikern George Rumphius att ge den namnet Musa Uranoscopus ”banan som blickar mot himlen”. Det nuvarande mindre smickrande namnet betyder ungefär ”lämpat för grottfolk”. Den mogna frukten är orange, kopparfärgad eller röd med brandgult till gult fruktkött. Den är nästan fyrkantig i genomskärning. Det är den banan som finns avbildad på några av Paul Gaugains verk från Tahiti. Det finns sorter såväl med som utan kärnor.
Den är stärkelserik och mindre sockerhaltig än vanliga bananer, varför den vanligen äts tillagad. Men det finns sötare sorter som vid full mognad passar att ätas råa. Förr stapelföda i delar av Söderhavet, men användningen har minskat betydligt till förmån för importerade födoämnen.
| |
Gaugains Les Repas med röda
fehibananer till vänster på bordet.
|
|
|
<< Överst på sidan
|
|
Etiopisk banan
Ensete ventricosum (Musa ensete)
En: Ethiopian banana, Abyssinian banana, false banana, ensete
Ty: Zierbanane, Ensete, Abessinische Banane, Fr: Banane d’Abyssinie
Ursprung & förekomst
Den växer i östra Afrika från Transvaal till Etiopien i regnrika bergsområden och utmed vattendrag. I Kenya kallas den ’wild banana’, men i bl.a. Etiopien är det en urgammal kulturväxt; i delar av det Etiopiska Höglandet är den så viktig att man talar om ensetekultur. Den var känd och odlad, åtminstone periodvis, i det gamla Egypten, vilket man kan se på 5 000 år gamla avbildningar och senare som mer stiliserade hieroglyfer. Som prydnadsväxt är den känd som ’jättebanan’ eller ’prydnadsbanan’.
Beskrivning & användning
Frukterna är osmakliga och används nästan inte alls (så ensete-bananen hör endast med tvekan hemma i denna framställning). Framför allt används den stärkelserika jordstammen, den outslagna blomställningen och inre delarna av skenstammen. Därtill får man fibrer ur bladslidorna till bl.a. snören, rep och säckar.
| |
Bildtext
Bildtext
|
|
<< Överst på sidan | Nästa sida: Ingefärsväxter >>
|
Nej, banan heter inte ’gulebøj’ på norska. Fast det är onekligen ett ganska bra namn!
|
|
Samtliga foto, om ej annat angivits, copyright © Etienne Edberg
All photos, unless otherwise stated, copyright © Etienne Edberg
|
|
Denna sida har producerats av Etienne Edberg NATURINFO & FOTO AB
Copyright © Etienne Edberg
info(at)ee-naturinfo(punkt)se
|
Denna sida uppdaterades senast 2018-12-16
|
