|
|
|
Detta är en preliminär provsida,
som uppdateras efterhand
|
|
”Välkommen till arabiska kaffets hemland”
Bole International Airport, Addis Abeba, Etiopian
|
Kaffe
Arabiskt kaffe, Coffea arabica
Robustakaffe, kongokaffe, C. canephora (C. robusta)
Liberiakaffe, C. liberica
Arobustakaffe, C. x arobusta
En: Coffee
No: Kaffe, Da: Kaffe, Ty: Kaffee, Fr: Caféier (växten), grains de café (bönor), café (dryck)
Ursprung & förekomst
Arabiskt kaffe, som är den längst nyttjade och den mest odlade, förekommer vildväxande i Etiopien (i provinsen Kaffa) och började odlas för 500–1 000 år sedan på Arabiska halvön, i större skala bland annat kring staden Mokka (Al Mukha i södra Yemen). Kaffebruket spreds vidare av araberna — troligen har islams alkoholförbud spelat en stor roll i sammanhanget — och kom till Europa via Turkiet på 1600-talet. Först till Venedig i mitten på århundradet, sedan till Frankrike och England. Det sägs att den första europeiska kaffestugan öppnades år 1683 i Wien efter att turkarna misslyckades med att inta staden; kaffet kom från belägringsarméns kvarlämnade förråd.
Omkring år 1710 började holländarna odla kaffe på Java och under perioden 1750–1850 etablerades plantager i Brasilien. Idag står Syd- och Mellanamerika för större delen av världsproduktionen, men odlingar finns över hela det tropiska bältet.
Förutom arabiskt kaffe, som svarar för tre fjärdedelar av världsproduktionen, används robustakaffe, en knapp fjärdedel, och liberiakaffe, som båda härstammar frän Västafrika. Arobustakaffe, som är en korsning mellan arabiskt och robustakaffe, odlas i Elfenbenskusten och Indonesien. Lokalt kan även andra Coffea-arter odlas.
Beskrivning & användning
Ett 6–10 m högt träd, vanligen 2–3 m i odling. Frukten är en röd körsbärsstor stenfrukt (som ofta kallas bär). Stenen har dock inte något hårt skal, utan ett tunnt pergamentartat skikt, pergamenthinnan, som innesluter två frön, de s.k. kaffebönorna, omgivna av ett tunnt fröskal, som kallas ’silverhinnan’. Ibland blir det bara ett frö, som då kallas pärlkaffe (en: peaberry). Frukten skördas för hand och är därför mycket arbetsintensiv. På grund av den ojämna mognaden är det svårt att mekanisera. Kvaliteten är till stor del beroende av hur noggrann plockningen sker, då en blandning av röda och gröna frukter ger en mer bitter smak än enbart mogna röda frukter.
Efter skörden torkas frukterna, varefter fruktkött, skal och silverhinna avlägnas maskinellt. En annan metod är att tvätta frukterna för att få bort det mesta av fruktköttet och sedan låta dem ligga i ett jäsningsbad i 1–3 dagar för att få bort resten. De torkas i solen och exporteras, ofta med fröhinnan kvar. Före användning skall bönorna rostas, vilket vanligen sker i förbrukarlandet.
”Grönt kaffe” har på senare år marknadsförts som viktminskningsmedel. Det rör sig om extrakt från gröna kaffebönor, d.v.s. kaffebönor som fermenterats, men inte rostats (alltså inte från gröna omogna frukter). Trenden startades år 2012 av TV-kändisen Dr. Oz med hänvisning till en studie, som senare visat sig bygga på felaktiga data och som därför återkallats av författarna. Med andra ord finns inget vetenskapligt stöd för att grönt kaffe skulle ha någon viktminskande effekt.
| |
Omogna arabica-frukter. Funchals
botaniska trädgård, Madeira
Coffea arabica. Mogna frukter.
Kenya
Öppnad frukt med de två fröna, de s.k.
bönorna, med kvarvarande silverhinna.
Madeira
|
|
|
<< Överst på sidan
|
|
Noni, morinda
Morinda citrifolia
En: Indian mulberry, noni, great morinda
No: Noni, Da: Danska, Ty: Noni, Indischer Maulbeerbaum, Fr: Nono, pommes-chien
Ursprung & förekomst
Odlas runt om i tropikerna. Kommer troligen från nordöstra Australien, men länge funnits spridd i SO Asien och stora delar av Stilla Havet, såväl vildväxande som i odling, och i vilken utsträckning den är spridd av människan är oklart. Uppenbart förvildad i Mellanamerika och Västindien.
Beskrivning & användning
Namnet ’noni’ kommer från Hawaii. På Tahiti kallas den ’nono’, det namn fransmännen valt att använda.
Ett träd, som växer i strandnära områden i skog såväl som på öppna klipp- och sandstränder. Blir ca 10 m högt och har stora mörkgröna blad. Frukten är en sammansatt frukt, som påminner i utseende om vit mullbär, därav beteckningen ’indiskt mullbär’ på engelska och tyska. Men formen är mer oregelbunden och den är avsevärt mycket större; 10–18 cm lång. Vid mognad blir den först gulaktig, sedan nästan vit. Den har en obehaglig lukt och bitter smak, men äts såväl färsk (ofta saltad) som tillagad. På sina håll äts den endast som nödföda i tider av svält, på andra ingår den i stapeldieten.
Tidigare har den odlats som färgväxt (rotbarken ger ett rött färgämne) och medicinalväxt, varvid man nyttjat rötter, bark och frukter mot diverse åkommor. I rika länder har frukten mest blivit känd i form av juice, som säljs dyrt som hälsodryck.
Varning! I marknadsföringen kallas noni för ”superfrukt” och nonijuice säljs över nätet som en mirakeldryck till skyhöga priser. Visst innehåller noni nyttiga ämnen, men det gör de flesta ätliga frukter och det finns inget som helst vetenskapligt stöd för några speciella positiva hälsoeffekter. På 1990-talet varnades för försäljning i former liknande pyramidspel, och det kan förekomma fortfarande!
Ur Aftonbladet 26 mars 1999
| |
Morinda eller Noni. Blomställning.
Nedan: Frukt
Bergianska trädgården, Stockholm
|
|
<< Överst på sidan | Nästa sida: Oleanderväxter >>
Allmän info
|
Samtliga foto, om ej annat angivits, copyright © Etienne Edberg
All photos, unless otherwise stated, copyright © Etienne Edberg
|
|
Denna sida har producerats av Etienne Edberg NATURINFO & FOTO AB
Copyright © Etienne Edberg
info(at)ee-naturinfo(punkt)se
|
Denna sida uppdaterades senast 2017-06-02
|
