Gymnospermae, nakenfröiga växter

 
Nakenfröiga växter saknar frukter i botanisk mening, även
om de kan ha fruktliknande bildningar. Men ur rent praktisk
användarsynpunkt har ju detta inte så stor betydelse.


<<— | Ginkgonöt | Enbär | Chilensk nöt | Pinjenöt | Idegran | —>>

 

 
GÅ TILL
Startsidan >>

Inledning >>
Facit >>

Frukttyper >>
Fruktnamn >>
 

Fruktlista >>
Register >>
Galleri >>

Boktips >>
Webbtips >>


Naturinfo & Foto AB
Etienne Edberg
 
Detta är en preliminär provsida,
som uppdateras efterhand




Fam. Ginkgoaceae, ginkgoväxter




Ginkgonöt
Ginkgo, kinesiskt tempelträd, Ginkgo biloba

Namnet är en förvrängning av ett gammalt kinesiskt namn som betyder ’silverfrukt’.
En: Ginkgo, maidenhair tree
No: Tempeltre, Da: Tempeltræ, Ty: Ginkgo-Nuss, Fr: Noix de ginkgo


Ursprung & förekomst

Ginkgoträdet betraktas som ett levande fossil. Det är en sista rest av en familj med stor spridning under jura och tidig krita, d.v.s. under dinosaurernas storhetstid. Men parallellt med de gömfröiga blomväxternas utveckling under krittiden minskade antalet arter alltmer och vid mitten av tertiär fanns (av fossilfynd att döma) bara en enda art kvar i vad som idag är centrala Kina.
     Ginkgon har länge ansetts utrotad i vilt tillstånd, men har bevarats i kinesiska tempelträdgårdar, där det finns enstaka träd som är långt över tusen år gamla. Man har under senare tid funnit några få vilda ginkgobesånd, men det är mycket osäkert om de är ursprungliga eller härstammar från träd planterade av munkar.
     För bl.a. buddhister är det ett heligt träd och har därför sedan ”urminnes tider” planterats på heliga platser i Kina, senare även i Korea och Japan. I västvärlden blev ginkgon känd i slutet på 1600-talet när den tyske upptäcktresanden och naturvetaren Englebert Kaempfer (1651–1716) fann den i en tempelträdgård i Nagasaki, Japan. Han tog med sig frön, som planterades i botaniska trädgården i Utrecht. Idag odlas ginkgo som prydnadsträd i parker, alléer och trädgårdar på flera håll i Europa och Amerika. Den passar bra i storstäder eftersom den är mycket tålig mot luftföroreningar. De två äldsta träden utanför Asien finns i Utrecht (planterad ca 1730–1750) i Holland och Geetbets (ca 1750) i Belgien.


Beskrivning & användning

Ett medelstort–stort lövfällande träd som kan bli över 30 m högt, i enstaka fall över 50 m. Bladen är solfjäderformade, ofta tvådelade, med upprepat gaffelgrenade nerver som småbladen hos vissa ormbunkar (därav det engelska namnet ’maidenhair tree’=bräkenträd). Ginkgon har skilda han- och honträd. Hanträden bildar små pollenproducerande hängen. På honträden sitter de små fröämnena helt oskyddade två och två på skaft.
     Det mogna fröet är gulaktigt, ca 2 cm i diameter och liknar en liten stenfrukt med ett yttre köttigt skikt och en hård kärna. Det är dock ingen frukt i botanisk mening, utan det köttiga skiktet är en del av själva fröhöljet. Det är oätligt och mycket illaluktande på grund av innehållet av smörsyra. Som prydnadsträd används nästan enbart hanträd eftsom de nedfallna fröna från honträden sprider en obehaglig doft av härsket smör.
     Den s.k. ginkgonöten är den hårda nästan vita kärnan (som alltså inte är en riktig nöt). De säljs rostade, framför allt i Kina. Den ätliga delen är grodden inuti och den används i många maträtter i Sydostasien.

  
Nedfallen fröställning med mogna frön. Skalas ytterhöljet bort framträder
den hårda kärnan, som innehåller grodden. Botanischer Garten, Berlin.

  
”Ginkonötter” inköpta i butik specialiserade på asiatiska varor.
 Import från Kina.



 
Detalj med hanhängen.
Funchals botaniska trädgård.


Detalj av honplanta med fröämen
på sina skaft. Park i Malmö.


Fröställning med mogna frön.
Botanischer Garten, Berlin.


Frösamling. Berlin.

<< Överst på sidan

Fam. Cupressaceae, cypressväxter



Enbär
En, Juniperus communis

En: Juniper berry
No: Einebær, Da: Enebær, Ty: Wacholderbeere, Fr: Baie de genévrier


Ursprung & förekomst

Enen växer runt hela norra halvklotet från arktis och söderut i bergstrakter till ungefär 30:e breddgraden, vilket i Europa innebär medelhavsområdet. Den är därmed en av världens mest utbredda vedväxter.


Beskrivning & användning

Enens frön omges av köttiga kottefjäll, som blir blådaggiga vid mognad (vilket sker tredje året efter befruktning) och bildar de s.k. enbären, egentligen bärliknande kottar, ”bärkottar”. Av dessa görs enbärsdricka och de används som krydda till vissa maträtter, gärna viltkött, och starka drycker. Tyskarnas sauerkraut är ofta smaksatt med enbär, likaså finsk sahti (en traditionell ölsort). Genever (namngiven efter franska namnet på en) och gin (den engelska efterapningen) får sin arom genom tillsats av enbär till mäsken eller destillatet.
     På många enar hittar man så kallade kikbär, som förr användes inom folkmedicinen mot kikhosta. De är dock varken bär eller bärkottar, utan består av omvandlade och förstorade barr; en gallbildning orsakad av engallmyggan. Se bild >>


 
Vanlig en. Uppland, Sverige.


Enbär. Egentligen köttiga kottar.

<< Överst på sidan

Fam. Araucariaceae, araukariaväxter



Chilensk nöt, brödgransnöt
Brödgran (apträd), Araucaria araucana (A. imbricata)

En: Monkey puzzle tree, Chilean pine
No: Skjellgran, apeskrekk, Da: Abetræ, abernnes skræk
Ty: Chilenische Araukarie, Andentanne, Schuppentanne, Affenschwanzbaum
Fr: Araucaria du Chill, désespoir des singes


Ursprung & förekomst

Vildväxande i Anderna i Chile och Argentina mellan ca 600–1 800 m.ö.h.. Starkt hotad p.g.a. avverkning, bränder, betesbruk och alltför intensiv insamling av frön. Planteras ibland som prydnadsträd i tempererade områden, framför allt i Storbritannien. I exempelvis Norge förekommer den i kusttrakter norrut till Romsdal och Møre. ”I svensk odling är den mycket osäker” enligt Nordeuropas träd (Mitchell, 1977), men det finns enstaka små exemplar i Sydsverige och minst ett större.


Beskrivning & användning

Som trädgårdsväxt kallas den ibland ’apträd’ eller ’apskräck’, en förvanskning av det engelska namnet. Släkt med den mer kända rumsgranen/norfolkgranen (A. heterophylla), som är ett vanligt prydnadsträd i Medelhavsområdet.
     Brödgranen har kraftiga triangelformade barr med skarpa spetsar. Han- och honkottar vanligen på skilda träd. Frukten, d.v.s. honkotten, mognar på två år, varefter den faller isär. Fröna är 3–5 cm långa och har tunnt skal som lätt avlägsnas med fingrarna och tänderna. De kan ätas råa och smakar något av pinjefrön, men äts huvudsakligen tillagade. De har god lagringsförmåga. Stabelföda för vissa sydamerikanska stammar under en del av året.
     Ger mycket riklig skörd och insamling är ganska enkel eftersom kottarna faller sönder vid mognad och fröna faller till marken. Kommersiell odling för nötproduktion vore i princip möjlig, men det faktum att trädet inte producerar frön förrän vid 30–40 års ålder verkar hämmande. (En brödgran i botaniska trädgården i Visby bar sina första kottar efter 30 år i april 2017.)

Skall ej förväxlas med chilensk hasselnöt, d.v.s. frukten av Gevuina avellana (fam. Proteaceae) >>, som också kan kallas chilensk nöt.


  
 Detaljer av en liten meterhög brödgran i Folkets Park, Malmö.
 
Sveriges troligen största brödgran.
Privat trädgård i Simrishamn.


Välväxt brödgran med hankottar.
Kew Gardens, London


Omogna honkottar. Kew Gardens

<< Överst på sidan

Fam. Pinaceae, tallväxter




S.k. pinjenötter. Egentligen inga nötter,
utan groddarna ur pinjernas frön.


Pinjenöt
Pinje, paraplytall, Pinus pinea

En: Stone pine, umbrella pine (trädet), pine nut (fröet), (ibland monkey nut)
No: Pinjekjerner, Da: Pinjekerner, Ty: Pinienkern, Fr: Pine parasol, pin pignon (trädet), pignon (fröet)
Span: Piñón, Ital: Pinolo


Ursprung & förekomst

Växer i medelhavsområdet, framför allt på sandig mark vid kusten eller i kustnära områden upp till ca 800 m.ö.h. Den spreds runt Medelhavet under romersk tid och exakt ursprung är ej känt. Den planteras som prydnadsträd över stora delar av världen och den har förvildats i bl.a. Sydafrika och delar av Australien; i Sydafrika har den dessutom blivit en invasive växt, som sprider sig mer än önskvärt.
     Anm! Det är vanligt att alla tallar i medelhavsomådet slentrianmässigt kallas pinjer, men det finns andra tallar i området, t.ex. aleppotall, strandtall (terpentintall) och svarttall.


Beskrivning & användning

Pinje eller paraplytall växer ofta i paraplyform, därav namnet. Kottarna är stora, 10–15 cm långa, och brett äggformade. Fröna har rudimentära vingar, är mer än centimeterlånga och har ett tjockt hårt skal. Det sägs att den ursprungligen, innan människan kom in i bilden, spreds av blåskata.
     Det som man äter är embryot, grodden, som finns inuti det hårda skalet. Skalet är svårt att öppna, men groddarna säljs vanligen skalade. I handeln kallas de pinjenötter, men de borde egentligen kallas pinjegroddar. De används råa eller rostade i maträtter och bakverk.


Kottefjäll med frön. Ibland utbildas bara
ett frö, ibland inget alls.
  
Grodden ur ett öppnat frö ses ner till vänster.



Frön från andra Pinus-arter

Flertalet tallar har ätliga frön (groddar), varav kanske ett 20-tal har frön stora nog att motivera skörd.
Men bara några få är av annat än lokal betydelse.
Amerikansk pinjenöt, från Pinus edulis (en: Colorado pinyon, piñon pine), sydvästra Nordamerika, har tunnt skal och säljs oskalade. I Nordamerika skördas frön av 10–15 Pinus-arter, framför allt av vissa indianstammar (bl.a. Shoshone, Paiute & Hopi).
Koreansk pinjenöt kommer från koreatallen (P. koraiensis, en: Korean pine) i Korea, Kina, östra Sibirien och norra Japan. Frön från andra asiatiska tallar skördas lokalt.
Cembranötter eller tyrolernötter kommer från cembratall eller brödtall (Pinus cembra, en: arolla pine). Den växer i bergstrakter i Sydeuropa och norra Asien. De stora kottarna innehåller trubbiga, upp till 12 mm långa frön, som saknar vingar och har mandelliknande smak. I framför allt Ryssland och Schweiz samlas frön in och används på samma sätt som pinjefrön (pinjenötter). Under 1800-talet gjordes försök att plantera in cembratall i norra Sverige just för frönas skull.
 
Pinjer i Maremma, Toscana, där kottar samlas in för sina frön.


Hela pinjekottar till salu som julprydnad.


’Pinoli’, toskansk konfektyr från San
Gimignano gjord av bl.a. mandelmassa
och pinjenötter (pinjegroddar).

<< Överst på sidan

Fam. Taxaceae, idegransväxter



Idegran (barrlind)
Taxus baccata

En: Yew (European or common yew)
No: Barlind, Da: Almindelig taks, Ty: Eibe, Fr: If, if commun, if á baies


Ursprung & förekomst

Hemmahörande i Europa, Nordafrika och västligaste Asien (Mindre Asien till Iran). Växer vild i sydligaste Sverige och därtill ett fåtal reliktbestånd från den postglaciala värmetiden (ung. sammanfallande med bronsåldern) längre norrut. Utanför detta område kan den förekomma som prydnadsträd, både som solitära buskar eller träd och som häckväxt.


Beskrivning & användning

Ett litet träd, vars virke förr var eftersökt för bl.a. pilbågar. Arkeologiska fynd visar att virket användes till vapen och verktyg redan av Homo erectus för 450 000 år sedan. Tas med här för den röda bärliknande kotten, som ofta väcker uppmärksamhet. Fröet är delvis omgivet av ett modifierat fjäll, som kallas ’arillus’, och som ger det bärliknande utseendet. Hela växten är giftig, utom det röda fröhyllet, som är ätligt, dock ej speciellt välsmakande. Men notera att fröet inuti är giftigt och måste spottas ut eller avlägsnas före förtäring (vilket inte är lätt p.g.a. omgivande slem). Bäret äts gärna av fåglar; för dem är fröet ofarligt eftersom det passerar oskadat genom deras matsmältingskanal.

 
Idegranens bärliknande kottar.
OBS! Fröet inuti är giftigt!
Park i Malmö

<< Överst på sidan  |  Nästa sida: Kirimojaväxter >>

Samtliga foto, om ej annat angivits, copyright © Etienne Edberg
All photos, unless otherwise stated, copyright © Etienne Edberg


Denna sida har producerats av Etienne Edberg NATURINFO & FOTO AB
Copyright © Etienne Edberg
info(at)ee-naturinfo(punkt)se
Denna sida uppdaterades senast 2019-12-03